Den 22a augusti å år har vi varit förlovade i 5 år, och den 1a oktober i år har vi varit gifta i 4.
I sommar har vi varit tillsammans i 6 år, om man bortser från våran "lilla" separation som knappt varade i ett halv år. Det har varit jättejobbigt, upp och ner hela tiden... Tills nu.
Nu har det liksom stabiliserat sej. Man är glad att man har varandra, man är glad att ha ngn som känner en så väl som han.. Man slutar tro att alla andra har det bättre och att alla andra karlar SÄKERLIGEN diskar och städar och är romantiska 24 timmar om dygnet.... Man förstår oxå att livet inte alltid är lika underbart och romantiskt som det alltid är på film.
Jag hade precis fyllt 18 år när jag träffade min man, han skulle fylla 26. Vilken gubbe?! Men det kändes jätteballt att vara ihop med nån som var lite äldre, spec eftersom han spelade i ett jättefränt band. Jag trodde nog aldrig att vi skulle fortsätta vårat förhållande nån längre tid, men här sitter vi idag, men villa,bil och 5 hundar. Jag är så otroligt glad över att jag faktiskt träffat nån som står ut med MEJ och mina ideér och intressen.. (framförallt med så många hundar)
Sen tröttnar man på varandra ibland, men det får man göra... Men varför ägna halva sitt liv på att bråka om vem som ska diska, och när renoveringar ska bli klara?
Man ska leva här och nu.
Vad som händer imorgon kan vi aldrig veta.
(Grattis till Lala och hennes man som har bröllopsdag idag)
Det var fint och tänkvärt kära syster. Det är som den där artikeln jag läste på jobbet som handlade om att inställningen till livet spelar större roll för hur du mår än vad som egentligen händer...Kram
SvaraRadera