torsdag 31 januari 2013

Kämpar vidare....

Det som hänt är så fruktansvärt... Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det är sant...
Ibland tänker jag "näääää.. Kellie kommer ju snart tillbaka...?!?! Min lilla Fettinbetting kan ju inte vara borta för alltid?!?!" O varje gång verkligheten slår mej vänder seg magen ut och in...  Att förlora en hund för mej är nog det värsta som hänt... Jag vet att många av er som har hundar förstår mej, och många andra säkert inte alls kan förstå min sorg. För mej är dom ALLT. Min familj, mina "bebisar", min flock... mitt sällskap, mitt liv, min vardag... ja, mitt allt.
(Givetvis älskar ja ju min familj och mina vänner, känns som att jag inte behöver säga det)

Jag är lugn stundtals... gråter hejdlöst andra stunder. Jag har gråtit mej själv till sömns två nätter nu...
Igår lyckades jag i alla fall äta lite. Jag glädjer mej självklart åt dom andra hundarna och deras hälsa. Å givetvis är jag glad över hennes fantastiska barn som jag har kvar. Jag försöker tänka positivt och se framåt... vilket har fått mej in i tävling/träning och avels planer för framtiden... 

Det syns så tydligt att Hollie och Mindie är Kellies barn nu. Hollie för att hon är så lik utseendemässigt, men också för sitt tokiga galna sätt. Mindie är också lik henne, trots annan färg. Men hon uttrycker sej som henne, rör sej som henne och beter sej som henne. Mindie har också ärvt sin mors lugna behagliga sätt men också hennes häftiga humör. Mindie är lika kaxig som Kellie kunde vara när det väl kom till kritan och bangar inte en fajt med dom äldre om det skulle behövas. Tokfia, hon borde veta hut ;-)

Hollie har ju inte precis ärvt sin mors lugna sätt. Hon var ju alltid så lätt att hantera, i alla situationer. Alltid snäll, alltid lugn. Hollie är tvärtom. Konstant myror i brallan, kan aldrig sitta still, vill absolut inte bli borstad eller knappt hanterad över huvudtaget... men SNÄLL är hon ju, o hur go som helst. Men jag har nog aldrig haft en vildare hund! ;-)


Livet går vidare... Jag vet det. Men det är så otroligt tungt att hela tiden vakna upp och inse att jag inte kommer få se henne igen. Kommer aldrig få säga "men kellieeeee" när ja öppnar mat boxen för att lägga upp mat åt dom å hon kastar sej dit o försöker häva i sej så mkt hon får tag i... Kommer aldrig mer kunna säga "äre fettiiing.... mammas fettibettiiing" å se henne vifta på svansen o knorra sådär på kroppen som bara hon kunde. Min lilla älskade "fetting".... Ja, nu var du ju inte så tjock dom sista två åren, men smeknamnet hängde kvar ändå. ÄLskade underbara goaste Kellie, jag saknar dej så otroligt mkt. Det känns så fruktansvärt tomt utan dej, varje gång jag blir påmind om att du aldrig kommer tillbaka hugger det till i hjärtat på mej...
DU ÄR SÅ OTROLIGT SAKNAD!!!!!

tisdag 29 januari 2013

Den värsta mardrömmen har slagit in....

Nu kommer jag skriva nånting som jag hoppats på att slippa skriva på väldigt lång tid...
Imorse fick min älskade Kellie somna in. Nästan 5 år gammal... å allting känns bedrövligt just nu...

I fredags började Kellie kräkas o matvägra.... På lördagen kände jag att det var dags att åka till vet då hon inte fick behålla nån vätska hon drack. Hon kaskad kräktes direkt.
Åkte till nya jourkliniken i kumla med henne. Hon fick dropp, alla prover såg bra ut, lite förhöjd på vita vilket visar på lite infektion. Men ingen feber o röntgen visade bara på gaser i magen. Åkte hem igen i tron om att det isf var magsjuka det handlade om. Men min magkänsla sa mej nåt helt annat....
Kellie fortsatte matvägra... blev varken sämre eller bättre... Under söndagen kräktes hon lite igen....
Fortsatte matvägra.. o jag kände att det där med magsjuka kändes mindre troligt...
Under måndagen fick jag rådet av min veterinär att ge henne kontrastvätska för att det lägger sej fint i tarmen o börjar göra att det känns bättre. Hämtade det, provade det.. men ingen skillnad.
Framåt kvällen blev min oro utbytt till panik... Kellie kräktes bajs.... massor av bajssörja....
Jag förstod direkt att det var stopp nånstans o kastade mej iväg till strömsholm.
Nya prover tog, o nya röntgen plåtar. Denna gång syntes det tydligt att tarmen var uppsvälld..
Det visade att det var mkt vätska o gas i tarmarna o att det var väldigt utspänt på ett håll.
Kellie blev inlagt för operation. Dom skulle ringa mej så fort det var klart....

Jag åkte hem med stor ångestklump i magen.... Somnade tillslut...
Vaknade av en iskall känsla vid 6 tiden... låg o stirrade i taket o bara väntade...
vid halv 7 fick jag samtalet jag bävat för...
Dom hade öppnat upp henne och det såg inte bra ut... Tarmen hade snott sej, bitar av tarmen var redan död och det hade börjat spricka..... Jag fick ju besluta på en gång att hon skulle få somna in, min älskade lilla skrutta... va ont hon måste ha haft... När allt var klart ringde veterinären igen och berättade att stora bitar av tarmen var helt ihop trasslad.... det fanns sammanväxningar, döda bitar och hade börjat spricka....
Allt är troligtvis pga kejsarsnittet för ett år sedan, det är ju tyvärr sånt som kan hända när man går in i kroppen o bökar. Hon sa att hon var förvånad över att Kellie inte var i sämre skick.... Hon trodde inte hon skulle överlevt natten om ja inte åkt in.... "Det var en riktig kämpe..."
Å det var hon, Min älskade fina underbara Kellie. Du har lämnat ett stort tomrum efter dej. Jag har gråtit o gråtit o gråtit.... o bitvis skrattar jag när jag tänker på hur knasig o tokig du kunde vara. Kommer aldrig att finnas någon som du igen.... Älskar dej för alltid, tack för alla fina år tillsammans!
Å tack för Hollie och Mindie!

RIP "Kellie"
2008-03-22 - 2013-01-29

fredag 18 januari 2013

Men hej på er!!!!

Long time no see..... Förlåt!
Jag har så mkt för mej hela tiden, o glömmer ofta bort min lilla blogg.
Några av er undrar säkert hur det gått med Maja o parning.... Jag kan meddela att det inte gick alls.. av nån anledning kom maja aldrig in i höglöp... Har hört flera uppfödare som haft samma problem nyligen... knepigt. Men men, hanen är iaf jättefin, o jag hoppas på höglöp nästa gång det blir löp....

Annars mår alla skruttar bra. Dottie borde börja löpa i Mars ungefär, å då får vi hålla alla tummar för att det ska gå vägen, känns som att chanserna börjar ta slut för den donnan nu eftersom åren börjar gå. Jag hoppas iaf att jag får till den planerade kullen som jag tänkt!

Småflickorna mår bra, dom fyller snart ett år, helt sjukt va tiden går!!!
Vi har det väldigt bra i alla fall, that's for sure!