Kämpar vidare....

Det som hänt är så fruktansvärt... Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det är sant...

Ibland tänker jag "näääää.. Kellie kommer ju snart tillbaka...?!?! Min lilla Fettinbetting kan ju inte vara borta för alltid?!?!" O varje gång verkligheten slår mej vänder seg magen ut och in...  Att förlora en hund för mej är nog det värsta som hänt... Jag vet att många av er som har hundar förstår mej, och många andra säkert inte alls kan förstå min sorg. För mej är dom ALLT. Min familj, mina "bebisar", min flock... mitt sällskap, mitt liv, min vardag... ja, mitt allt.
(Givetvis älskar ja ju min familj och mina vänner, känns som att jag inte behöver säga det)

Jag är lugn stundtals... gråter hejdlöst andra stunder. Jag har gråtit mej själv till sömns två nätter nu...

Igår lyckades jag i alla fall äta lite. Jag glädjer mej självklart åt dom andra hundarna och deras hälsa. Å givetvis är jag glad över hennes fantastiska barn som jag har kvar. Jag försöker tänka positivt och se framåt... vilket har fått mej in i tävling/träning och avels planer för framtiden... 

Det syns så tydligt att Hollie och Mindie är Kellies barn nu. Hollie för att hon är så lik utseendemässigt, men också för sitt tokiga galna sätt. Mindie är också lik henne, trots annan färg. Men hon uttrycker sej som henne, rör sej som henne och beter sej som henne. Mindie har också ärvt sin mors lugna behagliga sätt men också hennes häftiga humör. Mindie är lika kaxig som Kellie kunde vara när det väl kom till kritan och bangar inte en fajt med dom äldre om det skulle behövas. Tokfia, hon borde veta hut ;-)

Hollie har ju inte precis ärvt sin mors lugna sätt. Hon var ju alltid så lätt att hantera, i alla situationer. Alltid snäll, alltid lugn. Hollie är tvärtom. Konstant myror i brallan, kan aldrig sitta still, vill absolut inte bli borstad eller knappt hanterad över huvudtaget... men SNÄLL är hon ju, o hur go som helst. Men jag har nog aldrig haft en vildare hund! ;-)


Livet går vidare... Jag vet det. Men det är så otroligt tungt att hela tiden vakna upp och inse att jag inte kommer få se henne igen. Kommer aldrig få säga "men kellieeeee" när ja öppnar mat boxen för att lägga upp mat åt dom å hon kastar sej dit o försöker häva i sej så mkt hon får tag i... Kommer aldrig mer kunna säga "äre fettiiing.... mammas fettibettiiing" å se henne vifta på svansen o knorra sådär på kroppen som bara hon kunde. Min lilla älskade "fetting".... Ja, nu var du ju inte så tjock dom sista två åren, men smeknamnet hängde kvar ändå. ÄLskade underbara goaste Kellie, jag saknar dej så otroligt mkt. Det känns så fruktansvärt tomt utan dej, varje gång jag blir påmind om att du aldrig kommer tillbaka hugger det till i hjärtat på mej...

DU ÄR SÅ OTROLIGT SAKNAD!!!!!