En vecka har passerat.... Den hitils hemskaste dagen i mitt liv är nu ett minne blott... men ett minne som tyvärr gör sej påmint hela tiden. River och river i hjärta o själ. Helgen som passerat var rolig, min vän gifte sej, det var mkt känslor, glada känslor, vackert, fint och en fantastiskt rolig fest. Men sen var man tillbaka till vardagen igen... Måndagkväll grät jag så mkt att jag fick kväljningar å trodde jag skulle kräkas rätt ut i sängen.... efter ett tag lugnar man sej. Ibland ser ja tillbaka på minnen av henne med glädje, ibland blir jag bara jätteledsen. Jag har ramat in måna fina kort, framkallat många fina kort. Att ha valparna kvar gör mej glad... men också påmind. Jag bara väntar på att få hämta hem henne från strömsholm nu. Att få hämta hem hennes aska och få ett avslut. Jag behöver ha det, och jag vill få hem henne hit. Chocken har väl lagt sej lite nu, jag antar att det är därför jag är inne i en "gråta hysteriskt mycket" period igen, eftersom jag på nytt inser att hon verkligen är död och inte kommer tillbaka. Häromdagen utbrast jag "Betttiiiiiiiiiiiiinnng" av bara farten när jag pratade me vovvarna... men här finns ingen Fettting längre... min lilla kelliebelle... fettingbetting finns inte kvar lägre. Jag tror hela tiden att jag ska se henne ute på gården, eller liggades uppe på kanten av ryggstödet på soffan... eller bredvid mej i sängen på en kudde....
Men... det gör hon inte. å jag kan inte för mitt liv förstå människor som INTE kan förstå den sorg man kan känna när man förlorat en hund, en för mej familjemedlem o "bebis"....
JAG SAKNAR DEJ SÅ OTROLIGT MYCKET!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar