Kära läsare, vänner, och folk jag inte känner... Dom flesta av er vet ju hur jag väntat o väntat på detta... o längtat... I torsdagskväll började kellie gå in i öppningsstadiet... hon grejade hela natten... hjässade, hade låg temp... bäddade, vandrade runt... Hon fortsatte även på fredag morgon... en bit in på dagen... vid 12-12.30 tiden tog jag tempen på henne igen, fortfarande låg...
Så jag tänkte att det var ett tag kvar i alla fall, eftersom tempen inte börjat gå upp än... Men det dröjde inte jättelänge innan jag helt plötsligt såg att Kellie hade sammandragningar... vid 14 g tiden hade en fosterblåsa tittat ut... å den sprack tillslut... Men inga värkar syntes till... jag gick runt lite med kellie, gick ut o rastade henne... osv osv osv. Men inget hände.. tillslut började hon bädda ivrigt igen, la sej ner.. hade några krystvärkar.. men inget hände... värkarna avtog...
(allt är berättat lite kort och sammanfattat)
Å nånstans där insåg jag att det nog inte skulle bli som jag hade tänkt... Efter några samtal blev det att packa in sej i bilen o bege sej till strömsholm. Som tur var kunde min mor ställa upp, så min gubbe fick stanna hemma med resten av våra djur... Jag minns allt i luckor för tillfället o kommer inte ihåg exakta klockslag.. men det tog oss en timma och en kvart att komma fram, och vi var framme vid halv sex på kvällen...
Det var FULLT i väntrummet, men dom var förberedda på vår ankomst o vi fick komma in i ett valp-rum direkt. Kellie var ganska trött och medtagen nu... Dom tog prover för att kolla kalk o blodsocker... Hon låg lite lågt och fick därför Glukos direkt i munnen, samt kalk genom dropp... Hon piggade på sej ganska fort... o började gnaga på infarten i benet, som hon inte brytt sej om innan... hon började bädda lite igen.. men inga värkar.... vi åkte in på röntgen för att se hur många det var i magen, å även kolla så ingen låg konstigt...
4 små underverk syntes på bilden.. o alla verkade ligga bra... Det beslutades att hon skulle få hormon i dropp som sätter igång värkar... Efter en påse o lång väntan hände ingentting...
personalbyte mitt i allt... å dessutom var en sjuk, så dom var bara två som jobbade under kvällen/natten... Veterinären hade nämt kejsarsnitt som ett alternativ och det kändes väldigt läskigt.... Kellie fick tillslut en påse till.. å DÅ började äntligen värkarna komma igång... Jag blev för stunden väldigt lättad o glad...
Hon krystade... och krystade.. och krystade.... men inget hände... Veterinären kände en valp som var på G... men den kom inte ut... Vi lät henne fortsätta ett tag till... Hon kämpade verkligen... men ingen valp kom ut... Jag började känna mej orolig...
Ska det behöva bli ett snitt ändå? Tänk om det inte går? Hon är ju ganska trött o sliten.. hon har ätit... lite mat sen vi kom hit... det är väl inte bra? Nä... snälla valpar kom ut nu!
Vi provade allt.. veterinären sa att det troligtvis var torrt i "gången" då vatten gått för länge sen... å att det kan vara därför valpen inte kom ut... dessutom var den troligtvis död, eftersom det gått så lång tid.. Hon provade att spruta in lite glidslem... tillslut bestämde hon sej för att försöka få tag i valpen med en tång/peang... Men det gick inget vidare... Hon sa också att valpen ju troligtvis är död, men är den inte det, å jag drar i den kommer den troligtvis bli skadad så vi måste avliva den... hon försökte lite, men sen gav vi upp. Veterinären sa också att det är riskfyllt att försöka dra, då man inte vet säkert vad man drar i.. På så vis är det bättre med hästar o kor sa hon, där kan man sticka in hela armen..... Detta höll på ett bra tag, men tillslut insåg jag att det inte skulle funka. Kellie hade verkligen försökt, men förgäves... Det blev beslutat att vi skulle snitta henne... å jag fick DÖDSångest.... dom flesta som suttit o väntat i väntrummen utan att ha några extrem akuta fall fick gå hem... Det var Kellie och en hund till som var prio 1....
Jag tror klockan var kvart över tre på natten när dom hämtade kellie....
Innan det hade jag hunnit gråta några skvättar... tänkt "Varför parade jag henne!!!!" X antal gånger... men hade samlat mej något när dom kom för att hämta min älskling...
Min stackars mor gick iväg för att lägga sej o försöka vila lite...
Jag gick ut i stora väntrummet som då var helt tomt... Tog en kopp varm choklad.. tittade på nån konstig film på tvn... Mina tankar var ungefär:
Varför ska detta hända just MEJ?!?!??! Varför går allting jämt åt skogen för Mej?!?!?!
Tänk om den här filmen är den jag ser när kellie dör? Tänk om den här koppen choklad är den jag dricker när kellie dör? Då kommer jag alltid förknippa choklad med det... å den här dumma filmen med det... Det vore ju ett plus bara om nån valp levde, men huvudsaken är ju att jag får min älskling tillbaka!!!!! Det måste gå bra!!! Tillslut kom en tjej med en jättefin saluki hane... vi pratade om massa saker, och hon berättade om sin ena hund som varit JÄTTESJUK... Det skingrade tankarna en stund, vilket var behövligt...Dom höll väl på lite över en timma.. o den timmen var LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG vill ja lova...
Tillslut kom djurvårdaren ut.... mitt hjärta stod nog still några sekunder...
"allt har gått bra, det har gått bra för kellie....."
Åh... tack kära gud... han jag tänka... å kände att kroppen nästan skulle falla ihop efter alla spänningar... Å valparna då? frågade jag...
"Dom mår bra alla fyra!"
Alla fyra????? Nämen...VA???!!!?
Jo, helt fantastiskt... Alla fyra mådde bra! Vilka kämpar!
Å rejäla var dom med, så det var nog inte konstigt att Kellsan inte fick ut dom...
Två av valparna var lite medtagna i början, en av dom hade i princip HOPPAT ur livmodern när dom öppnade den...haha!
Så jag tänkte att det var ett tag kvar i alla fall, eftersom tempen inte börjat gå upp än... Men det dröjde inte jättelänge innan jag helt plötsligt såg att Kellie hade sammandragningar... vid 14 g tiden hade en fosterblåsa tittat ut... å den sprack tillslut... Men inga värkar syntes till... jag gick runt lite med kellie, gick ut o rastade henne... osv osv osv. Men inget hände.. tillslut började hon bädda ivrigt igen, la sej ner.. hade några krystvärkar.. men inget hände... värkarna avtog...
(allt är berättat lite kort och sammanfattat)
Å nånstans där insåg jag att det nog inte skulle bli som jag hade tänkt... Efter några samtal blev det att packa in sej i bilen o bege sej till strömsholm. Som tur var kunde min mor ställa upp, så min gubbe fick stanna hemma med resten av våra djur... Jag minns allt i luckor för tillfället o kommer inte ihåg exakta klockslag.. men det tog oss en timma och en kvart att komma fram, och vi var framme vid halv sex på kvällen...
Det var FULLT i väntrummet, men dom var förberedda på vår ankomst o vi fick komma in i ett valp-rum direkt. Kellie var ganska trött och medtagen nu... Dom tog prover för att kolla kalk o blodsocker... Hon låg lite lågt och fick därför Glukos direkt i munnen, samt kalk genom dropp... Hon piggade på sej ganska fort... o började gnaga på infarten i benet, som hon inte brytt sej om innan... hon började bädda lite igen.. men inga värkar.... vi åkte in på röntgen för att se hur många det var i magen, å även kolla så ingen låg konstigt...
4 små underverk syntes på bilden.. o alla verkade ligga bra... Det beslutades att hon skulle få hormon i dropp som sätter igång värkar... Efter en påse o lång väntan hände ingentting...
personalbyte mitt i allt... å dessutom var en sjuk, så dom var bara två som jobbade under kvällen/natten... Veterinären hade nämt kejsarsnitt som ett alternativ och det kändes väldigt läskigt.... Kellie fick tillslut en påse till.. å DÅ började äntligen värkarna komma igång... Jag blev för stunden väldigt lättad o glad...
Hon krystade... och krystade.. och krystade.... men inget hände... Veterinären kände en valp som var på G... men den kom inte ut... Vi lät henne fortsätta ett tag till... Hon kämpade verkligen... men ingen valp kom ut... Jag började känna mej orolig...
Ska det behöva bli ett snitt ändå? Tänk om det inte går? Hon är ju ganska trött o sliten.. hon har ätit... lite mat sen vi kom hit... det är väl inte bra? Nä... snälla valpar kom ut nu!
Vi provade allt.. veterinären sa att det troligtvis var torrt i "gången" då vatten gått för länge sen... å att det kan vara därför valpen inte kom ut... dessutom var den troligtvis död, eftersom det gått så lång tid.. Hon provade att spruta in lite glidslem... tillslut bestämde hon sej för att försöka få tag i valpen med en tång/peang... Men det gick inget vidare... Hon sa också att valpen ju troligtvis är död, men är den inte det, å jag drar i den kommer den troligtvis bli skadad så vi måste avliva den... hon försökte lite, men sen gav vi upp. Veterinären sa också att det är riskfyllt att försöka dra, då man inte vet säkert vad man drar i.. På så vis är det bättre med hästar o kor sa hon, där kan man sticka in hela armen..... Detta höll på ett bra tag, men tillslut insåg jag att det inte skulle funka. Kellie hade verkligen försökt, men förgäves... Det blev beslutat att vi skulle snitta henne... å jag fick DÖDSångest.... dom flesta som suttit o väntat i väntrummen utan att ha några extrem akuta fall fick gå hem... Det var Kellie och en hund till som var prio 1....
Jag tror klockan var kvart över tre på natten när dom hämtade kellie....
Innan det hade jag hunnit gråta några skvättar... tänkt "Varför parade jag henne!!!!" X antal gånger... men hade samlat mej något när dom kom för att hämta min älskling...
Min stackars mor gick iväg för att lägga sej o försöka vila lite...
Jag gick ut i stora väntrummet som då var helt tomt... Tog en kopp varm choklad.. tittade på nån konstig film på tvn... Mina tankar var ungefär:
Varför ska detta hända just MEJ?!?!??! Varför går allting jämt åt skogen för Mej?!?!?!
Tänk om den här filmen är den jag ser när kellie dör? Tänk om den här koppen choklad är den jag dricker när kellie dör? Då kommer jag alltid förknippa choklad med det... å den här dumma filmen med det... Det vore ju ett plus bara om nån valp levde, men huvudsaken är ju att jag får min älskling tillbaka!!!!! Det måste gå bra!!! Tillslut kom en tjej med en jättefin saluki hane... vi pratade om massa saker, och hon berättade om sin ena hund som varit JÄTTESJUK... Det skingrade tankarna en stund, vilket var behövligt...Dom höll väl på lite över en timma.. o den timmen var LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG vill ja lova...
Tillslut kom djurvårdaren ut.... mitt hjärta stod nog still några sekunder...
"allt har gått bra, det har gått bra för kellie....."
Åh... tack kära gud... han jag tänka... å kände att kroppen nästan skulle falla ihop efter alla spänningar... Å valparna då? frågade jag...
"Dom mår bra alla fyra!"
Alla fyra????? Nämen...VA???!!!?
Jo, helt fantastiskt... Alla fyra mådde bra! Vilka kämpar!
Å rejäla var dom med, så det var nog inte konstigt att Kellsan inte fick ut dom...
Två av valparna var lite medtagna i början, en av dom hade i princip HOPPAT ur livmodern när dom öppnade den...haha!
Å här är vi...Min underbara älskade kellie å hennes underbara perfekta valpar!
3 flickor (jag är överlycklig) å en liten vild å fet hane!
Å dom var ju som sagt ganska rejäla...
Minsta tiken, vägde 186 gram!
Hanen, som är störst vägde 216 gram!
Näst störst var denna tik, på 209 gram!
Å till sist denna tik, som är kellie upp i dagen i färgerna, 190 gram.Den sista plutten hade lite problem att komma igång med att dia, hittade inte tutten själv, och hade svårt att få in rätta "suget". Men efter att vi envist pysslat,petat o försökt så har hon äntligen kommit igång själv. Så alla underverk äter nu bra, och ser runda och fina ut!
Jag kan säga att jag var HELT slut igår, 2 dygn med i princip NOLL timmar sömn....
Väl hemma vilade jag lite grann, men konstigt nog har man nån slags över energi till det man MÅSTE göra i början... tillslut på kvällen kände jag ro till att gå och duscha, vilket jag behövde.... å Kellie är en sådan SUPER mamma, till min stora glädje, så tillslut kunde jag även sova.. o sov GOTT! Trots att allt började väldigt drastiskt, o det kändes som jag hade väldig otur, kan jag nog känna att jag i alla fall har lite tur o oturen... Fick 3 tikar, och en underbar hane! Dom äter bra o verkar må bra! Kellie mår bra.. jag är givetvis inte helt avslappnad än... Hon har ju blivit snittad, det är lite att hålla koll på. Tempen måste såklart kollas, såret måste kollas osv osv osv. Men än så länge verkar allt bra, såret är väldigt fint, å det är sytt väldigt fint. Hennes juver är mjuka o fina, o valparna diar bra... Så jag är både lycklig, lättad med lite spänd på samma gång!
Men nu är dom ÄNTLIGEN HÄR! Även om det inte blev riktigt som jag tänkt!
Men så kan det gå! Jag återkommer!
STOOOOORT grattis till duktigaste "mormor" Vickan! Tänk vilken tur att du var så väl förberedd, annars hade det ju kunnat sluta illa! Ser så fram emot att få se valparna om någon månad. Lycka till med allt nu och passa på att njuta ordentligt av dina underbara valpar :)
SvaraRadera